igår skulle hon gradera hur väl hon kom överens med sina kollegor. hur gör man något sådant? hon trivs ju bra på jobb. med vissa. problemet är alla de andra hon ständigt och jämt måste ha kontakt med. hur ska hon kunna förklara den stress som uppkommer bara vid synen av en person. det fysiska obehag som kommer över henne när en annan öppnar munnen.
egentligen är hon glad. egentligen. innerst inne så är hon faktiskt riktigt glad. det är bara att hon har flyttat sig närmre stupet till det dåliga humöret än hon var innan. förr kunde hon känna det lite kyliga draget av det dåliga humöret långt innan hon ens närmade sig kanten. nuförtiden känner hon istället hela tiden hur det dåliga humöret viner under henne. det krävs så lite för att hon ska förlora balansen och trilla ner.
den nya chefen gjorde inte saker bättre som hon hoppats. visst förstod hon att tillvaron inte skulle flyta på rosa moln. krav. mål. struktur. men hon förväntade sig saker. saker som inte kom med den nya chefen. istället för det fick de ytterligare en chef som ställer in avdelningsmöten. försvinner utan förvarning. och inte vet vad de anställda sysslar med. visst. man kan hävda att det trots allt bara gått tre månader. men att på tre månader lyckas ställa in nittio procent av de avdelningsmöten som borde hållits.det visar trots allt en tydlig trend.
skolan och arbetslivet är så olika. skolan var strukturerad. hon hade ett mål. hon arbetade för sig själv. på jobb arbetar hon inte för något. oavsett hur väl hon presterar finns det ingen som sätter betyg på henne. ingen som visar att det hon gjort kommer att löna sig för henne. så vad är poängen i att försöka? förväntas det att hon ska vara medioker behöver hon inte anstränga sig för att bli exceptionell. det är ändå ingen som ser henne.
hemma gör hon sitt bästa för att glömma och förtränga. om hon inte tänker på det där så finns det inte.
egentligen är hon glad. egentligen. innerst inne så är hon faktiskt riktigt glad. det är bara att hon har flyttat sig närmre stupet till det dåliga humöret än hon var innan. förr kunde hon känna det lite kyliga draget av det dåliga humöret långt innan hon ens närmade sig kanten. nuförtiden känner hon istället hela tiden hur det dåliga humöret viner under henne. det krävs så lite för att hon ska förlora balansen och trilla ner.
den nya chefen gjorde inte saker bättre som hon hoppats. visst förstod hon att tillvaron inte skulle flyta på rosa moln. krav. mål. struktur. men hon förväntade sig saker. saker som inte kom med den nya chefen. istället för det fick de ytterligare en chef som ställer in avdelningsmöten. försvinner utan förvarning. och inte vet vad de anställda sysslar med. visst. man kan hävda att det trots allt bara gått tre månader. men att på tre månader lyckas ställa in nittio procent av de avdelningsmöten som borde hållits.det visar trots allt en tydlig trend.
skolan och arbetslivet är så olika. skolan var strukturerad. hon hade ett mål. hon arbetade för sig själv. på jobb arbetar hon inte för något. oavsett hur väl hon presterar finns det ingen som sätter betyg på henne. ingen som visar att det hon gjort kommer att löna sig för henne. så vad är poängen i att försöka? förväntas det att hon ska vara medioker behöver hon inte anstränga sig för att bli exceptionell. det är ändå ingen som ser henne.
hemma gör hon sitt bästa för att glömma och förtränga. om hon inte tänker på det där så finns det inte.
