så börjar vi alltså om på nytt. tredje gången gillt antar jag. först bearbetade jag mina dagar i bloggen wife camp. och för bara en månad sen startades atc camp. skillnaden den här gången är att den inte ska behandla en specifik era i mitt liv. jag måste få bearbeta mina dagar på något sätt. jag måste få utlopp för alla mina funderingar. att ingen läser detta spelar ingen roll. jag måste få filtrera mina tankar. jag måste hitta vad i hela friden jag ska göra med mitt liv..!
men låt oss börja från början...
mitt namn är sofia. jag föddes 1988 en dag i maj när göken gol. jag var mammig redan från början. och mamma var sofiaig redan från början. mormor tröttnar aldrig på att berätta om hur hon aldrig fick passa mig. efter klockan åtta var det telefonförbud för att ingen skulle väcka mig.
home is where the heart is och mitt hjärta finns i malmö. där är jag född. när jag var två år flyttade mina föräldrar och jag till det hus där de fortfarande bor. i en vecka gick jag runt och frågade dem när vi skulle åka hem. nu är det min bas. min medelpunkt runt vilken jag kretsar.
sex år gammal fick jag mitt första (och enda) kärleksbrev från marcus i min förskolegrupp. det stod 'du är söt'. jag har fortfarande kvar det. är nästan bud på att rama in det.
1995 började jag ettan på lindängeskolan. min klassföreståndare hette irene. hon var världens snällaste. vi fick rosa kepsar med en stor etta på så att de stora barnen säkert skulle kunna identifiera oss och kalla oss ettaplätta med lingonsylt. där gick jag i tre år. sen flyttades jag och min klass till högaholm.
där började en ny tid i mitt liv. på högaholm hittade jag några av de vänner jag fortfarande värderar högt. från högaholm har jag en massa minnen. på högaholm blev skolan rolig på riktigt. min fantastiska klassföreståndare gunilla som till och med gjorde grammatik kul. bildprojekten vi hade på högaholm är fortfarande de bästa bildprojekten jag har varit med om.
i sexan sökte jag och en stor del av min klass till söderkullas bilungual program. jag, med flera, kom in. högstadiet var inget jag minns speciellt. mina tre år där flöt på i ganska jämnt tempo. jag pluggade utan dess like och flitens lampa brann långt in på natten.
sen kom gymnasievalet. jag hade varit helt säker på att jag skulle läsa natur-natur på borgar. innan valet blev jag lite velig och funderade på ib. var det kanske bättre? jag som var så säker på att jag ville utomlands. men som med allting annat, hamnade jag.
jag gick på öppet hus och helt plötsligt stod jag i natur-internationells klassrum. och där fann jag vad jag sökte;
i augusti 2004 började jag min gymnasieutbildning. där utvecklades jag på alla plan. mina kompisar därifrån är de jag värderar högst i världen efter min familj. lärarna där gav mig mer än jag någonsin kunde be om. under tre år kämpade jag stenhårt för att få bästa möjliga betyg. jag var underviktig och utbränd men oj så roligt jag hade under tiden!
problemen började när jag tog studenten 2007 och kommunens trygga vagga sparkade ut mig. nu skulle jag inte längre fångas upp om jag föll mellan stolarna. mina vänner verkade veta precis var de var på väg. det sista jag visste var var i världen jag var på väg.
sommaren 2007 träffade jag en pojke. en pojke som jag hade känt länge men som helt plötsligt inte var samma pojke som jag känt i högstadiet.
jag fick ett jobb i beligen som au pair. jag lämnade pojken i sverige och trodde det skulle vara mitt roligaste år någonsin. oj så fel jag hade. belgien var mitt eldprov. tjejlumpen. helvetet på jorden. att vara så isolerad och att inte se ett slut på eländet. jag trodde inte att det kunde finnas så många tårar i en och samma kropp.
men jag klarade det.
sen kom jag hem. jag hade fortfarande inte den blekaste om vad i hela friden jag skulle göra. medan mina vänner följde sina kall, följde jag min far och hamnade i tobaksindustrin. där fastnade jag sedan i två år.
i oktober 2008 sökte jag till flygledare. det var antagningstester och jag var säker på att jag inte skulle klara dem. det gjorde jag. mitt sista test, intervjun, var i mars 2009 och det föll sig så att jag, trots mina tvivel, blev antagen. utbildningen fanns på sturup och var två år. jobbgaranti. passade mig som handen i handsken. synd att allting ändrades sex månader senare. då meddelades det att utbildningen skulle akademiseras. från att vara två år gick den till tre. från att vara enbart på sturup gick den till att börja med 1.5 år i norrköping. i gnällbältet. vid det laget hade jag väntat så länge att det inte kändes som ett alternativ att ge upp och strunta i det. jag hade trots allt blivit utvald. jag hade klarat testerna.
långt in i juli satt jag som på nålar och nästan hoppades att jag inte skulle komma in. allt för att jag inte skulle behöva göra ett medvetet val och flytta ifrån mitt malmö igen. men jag kom in. och jag tvingades således välja.
och här sitter jag nu. strax efter att jag kommit hit och påbörjat mina kurser insåg jag att det inte är här jag borde vara. ojsan.
