igår skulle hon gradera hur väl hon kom överens med sina kollegor. hur gör man något sådant? hon trivs ju bra på jobb. med vissa. problemet är alla de andra hon ständigt och jämt måste ha kontakt med. hur ska hon kunna förklara den stress som uppkommer bara vid synen av en person. det fysiska obehag som kommer över henne när en annan öppnar munnen.

egentligen är hon glad. egentligen. innerst inne så är hon faktiskt riktigt glad. det är bara att hon har flyttat sig närmre stupet till det dåliga humöret än hon var innan. förr kunde hon känna det lite kyliga draget av det dåliga humöret långt innan hon ens närmade sig kanten. nuförtiden känner hon istället hela tiden hur det dåliga humöret viner under henne. det krävs så lite för att hon ska förlora balansen och trilla ner.


den nya chefen gjorde inte saker bättre som hon hoppats. visst förstod hon att tillvaron inte skulle flyta på rosa moln. krav. mål. struktur. men hon förväntade sig saker. saker som inte kom med den nya chefen. istället för det fick de ytterligare en chef som ställer in avdelningsmöten. försvinner utan förvarning. och inte vet vad de anställda sysslar med. visst. man kan hävda att det trots allt bara gått tre månader. men att på tre månader lyckas ställa in nittio procent av de avdelningsmöten som borde hållits.det visar trots allt en tydlig trend.

skolan och arbetslivet är så olika. skolan var strukturerad. hon hade ett mål. hon arbetade för sig själv. på jobb arbetar hon inte för något. oavsett hur väl hon presterar finns det ingen som sätter betyg på henne. ingen som visar att det hon gjort kommer att löna sig för henne. så vad är poängen i att försöka? förväntas det att hon ska vara medioker behöver hon inte anstränga sig för att bli exceptionell. det är ändå ingen som ser henne.

hemma gör hon sitt bästa för att glömma och förtränga. om hon inte tänker på det där så finns det inte.

hm. tråkigt att det här så tydligt blir min kanal för all min ilska... men life's life, right?

igår somnade jag inte förrän klockan halv tre. återigen för att jag varså arg och uppjagad. men nu är allting bättre. a massive weight has been lifted off my shoulders. jag har offrat tillräckligt. nu är det min tur.

blood isn't thicker than water. i alla fall inte när det kommer till vissa.

skam är den värsta känslan som någonsin kommits på. verkligen. att vara glad, arg, ledsen, rädd, inget mäter sig mot vad skam kan göra med mig. hela min insida vrider sig i ve och fasa så fort jag börjar märka att skammen tar över mig. och fort går det. den gör mig helt handlingsförlamad. mina starkaste minnen är inte från när jag har haft jätteroligt eller när jag varit ledsen. mina starkaste minnen är, tragiskt nog, länkade med skam. jag har en hel uppsjö av minnen som får mig att vilja gå under jorden och aldrig mer komma upp till ytan.

jag avskyr normen. jag avskyr ännu mer när jag inte passar in i normen. det är inte roligt att make new friends när dom inte tycker att man spelar enligt deras regler. det finns en sak jag gång på gång ifrågasätts för. och jag tycker det är lika jobbigt varje gång. varenda gång är det samma historia. varenda gång. varför måste man vilja göra samma sak som alla andra? jag försöker inte påskina att jag är mer speciell än någon annan för det är jag fullt på det klara med att jag inte är. men jag vill inte alltid göra det som andra vill och det är inte alltid lätt att förmedla det. och det är inte ens att någon kan motivera varför jag ska göra sakerna jag inte vill göra på ett vettigt sätt. att säga 'det är roligt två gånger av fem' är inte att höja någons spirit. det får mig bara ännu mer att tänka att det jag gör är mycket roligare för mig men eftersom du så snällt förklarar för mig att det faktiskt inte är roligt och att det egentligen är tråkigt får mig bara att tycka att mitt liv är ännu mer meningslöst än jag redan tycker och att jag slösar bort min tid.

jag vill inte utsätta mig för situationer där jag medvetet vet att jag kommer må sämre än jag gör. där jag kommer att känna mig otillräcklig, oattraktiv, bortvald, utskämd, lämnad och borttappad. det kanske är fegt men varför skulle någon i hela världen vilja utsätta sig för det?

detta är ett borttappat inlägg. men jag är arg och jag är ledsen, inget ovanligt, men idag var det nästan värre än vanligt. jag trodde att någon var annorlunda men det var någon alltså inte. och det gör mig besviken och utlämnad. och som jag nämnt, jävligt förbannad.

studera.nu hatar mig. jag har sökt utan att skämta typ tio olika kurser. den enda jag faktiskt var riktigt riktigt riktigt taggad på att läsa; ÄR JAG PLACERAD SOM RESERV I! hur i helvete kan jag bli placerad som reserv när jag har 22,2 i betyg?! hur är det möjligt?!

nu är jag riktigt förbannad.

jag har så delat humör. halva jag är lyckligare än på länge men halva jag laggar och är undermedvetet stressad. samtidigt som jag faktiskt är ganska pepp på jobb känns det tungt att vara tillbaka. det var ju inte planen. det var verkligen inte planen.

positivt är i alla fall att jag denna gången hamnat på rätt avdelning. jag trivs superbra. och jag har saker att göra. hela tiden.

jag är glad när jag kommer hem och inte trött. men jag vet ju fortfarande inte var jag är på väg. hur i hela friden tar man reda på något sånt?

såg en video på youtube idag från mitt phadderi. jag saknar norrköping. missförstå mig inte. jag är fortfarande nöjd med mitt val. jag ångrar mig inte men jag saknar inputen från människor som är likadana som jag. och i samma ålder. och så vidare och så vidare...

men jag har kul på jobb. även om jag fortfarande inte känner mig direkt välkommen av alla är de som är viktiga glada att se mig igen.

nu ska jag titta på i anneli och skratta och känna igen mig. :)

jag har aldrig i hela mitt liv haft problem att sova. aldrig någonsin. och nu helt plötsligt tar det mig två timmar att somna varje kväll. jag är helt slut på morgonen. jag vet inte var jag ska ta vägen. försökte räkna får igår för att stänga ute alla tankar. det gav de blanka fan i och fortsatte snurra.

idag var jag på möte med jobb. det är sällan man känner sig så ovälkommen och oönskad som då. tänk vad skönt det hade varit ifall cake it kunde anställa mig.

jag hoppade av.

det låter så fult. hoppa av. det låter som om man inte pallar trycket. men det var ju inte det som var problemet. jag ville helt enkelt inte. jag kom upp i tornet och ville inget hellre än att vända och gå. häftig utsikt. absolut. men oj vad jag inte ville sitta där åtta timmar om dagen.

vad ska jag nu göra då? jag vill baka. men det är ingen som tar det på allvar. folk nickar och frågar "men vad vill du egentligen bli?". varför är det så tabu? varför måstemåstemåste man plugga. varför måste jag, bara för att jag fick bra betyg på gymnasiet, automatiskt vilja läsa till läkare eller civilingengör? jag tycker det verkar skittråkigt. verkligen.

jag vill göra människor glada. jag vill put a smile on their faces.

den stora frågan nu är vad jag ska göra med jobb. jag har fått en praktikplats hos cake it. där ska jag vara i några veckor och känna in hur det är att jobba med bakning på heltid. men hon kan inte anställa mig. ska jag gå tillbaka till mitt gamla jobb och kicka ut vikarien? jag är fullt medveten om att jobb inte vill ha tillbaka mig. men jag behöver en inkomst. och eftersom jag inte planerar att börja plugga förrän som allra allra tidigast till hösten så vet jag inte vad jag ska göra.

men just nu har jag i alla fall en väldigt väldigt lös plan om mina bakambitioner. det är dags att ge mig själv en riktig spark i röven. så det så.